Summering av 2015

Precis som vanligt har jag tänkt summera året som gått. Det har varit blandade skurar, som vanligt. För första gången i mitt liv känner jag dock att det dåliga väger mer än det goda. Oftast har man sina upp och ner i livet, vilket jag självklart brukar ha som vem som helst. I år har det dock stundtals gått riktigt åt helvete. 

Året började dock bra, jag och Davis hade en romantisk nyårsafton med trerätters på vårat dyraste porslin, vi kollade på raketer från balkongen och drack lite champagne. Januari löpte på lite trögt, jag missade båda tentorna, pga att mina käkar gick sönder och jag var tvungen att stå i kö till operation flera månader. Dock fick jag bra betyg på inlämningar och började ungås med bra människor i klassen. 

Februari är min näst bästa månad på året (förutom december) främst för jag fyller år, och jag älskar högtider/firande. Jag fyllde bara 21 men jag fick finbesök, massa fina presenter osv. Jag klarade alla tentor jag skrev resten av året, med undantag för när operationen av käkarna väl skedde. Det enda dåliga under denna period var egentligen att käkarna var i så pass dåligt skick och en familjekris jag tror hela delsbo vet om. 


Terminen, min andra, tog slut och det absolut första jag & Davis gjorde var förmodligen det bästa vi gjort i vårt liv - vi hämtade Milton! Helgen efter firade vi min brors student med hela min släkt, jag och min nya lilla familj på tre. Midsommar firade vi i Los hos Davis familj, med besök från min familj en stund på kvällen. 

Här någonstans övergick de blandade skurarna av med- & motgångar till mitt livs största helvete. Jag började efter midsommar jobba 85% på Handelsbanken, det skulle pågå sommaren ut, men efter tre veckor vändes mitt, Davis och miltons liv upp och ner. 

Vi spenderade en helg i Hälsingland, jag skulle spendera fredagen med mina vänner och Davis med sina, innan jag & Milton skulle ansluta Davis i los resten av helgen. Men på fredagsnatten väcktes jag av det värsta samtal jag fått i hela mitt liv. Davis mamma berättade att Davis vart med i en bilolycka & flugits med ambulanshelikopter till sjukhuset. Jag kom fram vid 5-6 på morgonen och möttes av en söndersvälld, sårig Davis och jag trodde fortfarande han brutit armen eller nyckelbenet eller något normalt. Sen får jag veta att hans ryggrad, kota var krossad. Krossad(!).

Resten av sommaren spenderades på sjukhus, i Hudiksvall, Uppsala & Gävle. Helikopter hit och ambulans dit. Slangar till respirator och flyttar mellan avdelningar och sjukhus. Mitt liv är ofta kantat av sjukhus, men det är en helt annan känsla att vara där som anhörig. Jag har som längst varit på sjukhus 3,5 vecka i streck, någon gång 2 veckor. Men dessa 3 veckor var mycket värre. Dels för att jag inte är allvarligt sjuk till den graden som Davis var skadad, men också för att jag kände ett så stort ansvar när han inte kunde föra sin egen talan i sitt lidande.

Strax innan skolstart fick vi iallafall komma hem, till en lägenhet jag glömt bort existerade i den lilla värld jag varit i. Jag var utmattad och faktiskt deprimerad. Ingenting kändes bra och jag hade krigat för hårt och för länge för att orka. 

När skolan började igen började jag dock återhämta mig, det blev en livboja att träffa alla människor i klassen och ha vanliga, normala samtal med folk som pratade om något annat. Missförstå mig inte, mina vänner och familj pratade självklart mycket om olyckan för att de var oroliga och brydde sig. Men någonstans orkade jag inte mer. Det var skönt att komma tillbaka till ett normalt liv, om så bara tre timmar per dag.

Det blev nästan så jag var mer på skolan än hemma. Jag klev upp 6-7, åkte till skolan tidigt och kom hem till kvällen första månaden. Det lönade sig pluggmässigt, men det var inte så snällt mot Davis som bara kunde vara hemma. Jag kände mig dessutom tvungen eftersom CSN drog tillbaka mitt studiestöd en vecka in på terminen. Även det blev såklart för mycket att hantera. Ingen av oss fick in ordentligt med pengar och så har vi både lägenhet, hund och tre magar att fylla. 

Vidare blev hösten iallafall bättre. Davis började bli piggare, orkade gå ut en stund med Milton & mig. Skolan gick som sagt bra och kroppen har väl ändå mått hyfsat denna termin med undantag för 2 inflammationer och en trasig axel. Petitesser egentligen! Dessutom kom CSN tillbaka och allting blev som det skulle. Så jag lyckades iallafall vända på året, det startade och slutade bra. Det är väl huvudsaken. 

Man brukar ofta höra runt nyår att "om jag ser tillbaka på mig för ett år sedan hade jag aldrig anat att mitt liv skulle se ut såhär nu", och det stämmer nog för alla. Men jag vill nog påstå att det stämmer in bäst på oss. Hela vårat liv är annorlunda, på alla sätt och vis. 

Jag skulle säga att detta år hade fem stora moment, av bra & dåliga slag.
❣ käkledsoperationen
❣ vår nya familjemedlem Milton 
❣ Davis olycka
❣ skolan gick mycket bättre
❣ vändningen 

Utan allt stöd från vänner & familj hade detta varit så mycket mer plågsamt. Jag tackar ödmjukast för all hjälp; hundvaktning, överklagan, skjuts, omtanke osv. Milton har haft den näst största rollen i att jag orkade, hans pussar är ovärderliga. 

Viktigast har Davis varit, en inspirationskälla utöver det normala. Han överbevisade sina odds från den sekund bilen kraschade, och han fortsätter klå sina odds. Han har trots sitt ännu tuffare år varit den som visat vägen när han fortsatt kämpa där deflesta  hade kastat in handduken; dessutom med ett leende på läpparna!

Annandagen

Annandagen var sista dagen hemma för mig innan Gävle och jobb väntade i ett par dagar. Den spenderade vi på backsjön för att åka skridskor. 

Det är ett dilemma att vilja bo centralt samtidigt som jag vill ha naturnära. Jag ÄLSKAR att vara ute men hatar att ha långt till allt... 

Juldagen

Årets juldag innehöll inget festande för min del (inte så chockande news), utan familjen plus lillkusinens familj och moster Anna åkte upp till mjuksjö jaktstuga. Där äventyrade jag, Eddie & Anna med helmi & Milton - dock tror jag att jag som snart är 22 år gammal hade roligare än 5-åringen och hundvalpen.. Hehe!


Vi testade isen, balanserade på plankor över bäckar och grillade korv. Världens bästa dag.

Min jul

Det var en kort, men mysig jul för min del. Jag kom till delsbo den 23/12, då kom även mina mostrar, min kusin & hennes pappa. Jag åkte med pappa och mina bröder till stan direkt nästan för att köpa några små julklappar till julklappsspelet. Sen hade vi uppesittarkväll med tryfflar och annat gott. 
Julafton inleddes med ett besök hos farmor och farfar på förmiddagen, sen jullunch med morfar, moster 1 + kusin + christian. Det är alltid då vi äter julbordet och ser Kalle Anka. 
När morfar åkte kom moster 2 och mormor. Även tomten kom på besök. Till middag åt vi lite tapas med bla hemmagjord sushi och kalla vårrullar (raw food). Kvällen bestod av julklappsspelet och glögg innan vi åkte på midnattsmässa i kyrkan. 

Hallåååå

Idag är näst sista dagen på en dryg, jobbig & svår hemtenta jag haft denna vecka. Totalt fem frågor, som ska få cirka sex sidor långt svar. Jag har en fråga och en A4 kvar. Dock sparade jag den svåraste till sist.. Frågorna har varit ovanligt dryga och svårtolkade. Kan inte förklara. 

Nu har jag iallafall bestämt mig för att ge upp för dagen. Har haft så himla ont i höfterna och knäna denna vecka, så det är svårt att fokusera. Jag kan ju inte ta smärtstillande heller, hur bra skriver man med kodein i kroppen liksom?! Jaja, en plågsam kortdag kvar. För vid tre ska jag till tågstationen och vidare hemöver. Imorgon kväll ska jag nämligen vara barnvakt åt Eddie, som såklart vill på bandy. 

Kommer fram vid 18, då ska vi äta nåt och sen gå till IP! 
Lördagen ska spenderas på nagelsalong och efter det ska jag plugga. Blir nog en middag & kväll med hela familjen innan jag åker hem på söndag igen.

Vägrar googla

Vet ni vad? 
När man hela tiden får nya diagnoser/fenomen som pågår i kroppen och det känns som att "näe det här var droppen, nu rasar kroppen", då ska man inte googla. Jag kanske är hur lam som helst som vägrar inse faktum, men jag vill inte heller ha framtidsprognoser angående mitt funktionshinder. Jag fick höra när jag blev sjuk att det kommer en dag då jag sitter i rullstol, men det var ju bra att doktorn sa att han inte kan säga om det är när jag är 30 eller när jag är 60..

Jag vet att om jag skulle veta, då slutar det förmodligen med att jag misshandlar kroppen för att "hinna leva". Det är bättre jag inte vet och kan vidhålla min balans. 

Denna vecka fick jag iallafall ett brev av en ny läkare jag ska ha kontakt med, för ett nytt fel på min kropp. En diagnos som kallas winging. Det enda jag vet är att han bokat tid för undersökning angående eventuell operation då det inte gått att behandla med sjukgymnastik osv. Jag vet också att det betyder att mina muskler runt höger skuldra är typ döda, eller förtvinade. Och det har inte gått att bygga nya muskler trots träning. Det biter inte, de bara försvinner mer. 

Det förklarar ju t.ex. att jag:
* känner mig svagare (mycket)
* gått ner massa i vikt trots att jag ej blivit smalare 
* inte kan hålla upp axeln rak

Jag vet att muskelns bortfall orsakat att skuldran sjunkit fram, som orsakat att axelledens normalläge förflyttats snett framåt, som orsakat att muskelfästet som ska binda armen till överkroppen igenom axelleden ligger i kläm under nyckelbenet. Detta orsakar alltså smärta 24 timmar på dygnet. 

Så himla konstigt fenomen med en helt absurd kedjeeffekt. Jag orkar iallafall inte googla, för kan de ens operera så gör de. Och  kan jag ta ställning till vad det är som behövs göras. Just nu finns det ingen anledning att spekulera i vad som kan behöva bytas ut, lagas, läktid osv. 

Men jag tänker på det såklart.