frisyr

Alltså jag vet inte hur detta gick till, jag som klippte av nästan hela längderna i våras har fått riktigt långt hår..
Här är det ändå flätat å inte utsläppt, men ni fattar.. Jag behöver nog ingen hårförlängning, som jag saknat sen förra vintern då jag slutade. Dock är det väldigt tunt, men a girl can't have everything 🙏🏼

Rudsjön

Rudsjön, Rudsjöstrand, Holmsundsskogen - kalla det vad du vill, men där har vi promenerat idag. Dvs hemma. Hos oss. Det är ett litet paradis i vår lilla förort till Gävle.


Milton har fått en så fin sele, en Julius K9 med specialbeställda reflexer från USA, hans namn i guldig glitterreflex på båda sidorna. Så bra. 

Till CSN

Jag har en dröm, CSN, och det är att få utbilda mig inom det yrket jag så gärna vill jobba med i framtiden. När jag var 16 år och fick veta att jag blivit funktionshindrad, från att ha levt ett liv inom elitidrott, och man sa till mig att det var dags att använda det jävlarannamat och vinnarinstinkten för att kriga mot en kronisk sjukdom - då visste inte jag att det även innebar att kriga mot myndigheter, skolor och såna som ni själva.

När jag slutade gymnasiet (efter 4,5 år) och för första gången skulle prova på arbetslivet tog det ganska snart stopp. Jag lades in på sjukhus 15 mil hemifrån i 27 dagar. Där fick jag återigen höra ännu mer pepptalks där läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter osv sa att jag skulle fortsätta kriga fast saker inte gick som planerat. Jag genomgick också en massa fysiska tester där det snart stod klart att jag inte kan arbeta med vad som helst. 

Därför satte jag mig ner, funderade på hur jag på bästa sätt skulle lösa allt inför framtiden, jag måste ju försörja mig! Jag satte mig med en massa kurskatsloger och fick kryssa bort det ena yrket efter det andra, men ett yrke jag faktiskt gillade kunde också passa mig och min sjukdom! Ekonom, det ville jag bli.

Ekonom var jag tvungen att plugga för att bli, inte mig emot för jag älskar att plugga. Problemet var att jag fick höra att jag skulle få så mycket bättre stöd på högskola än den knappa hjälp jag fick på gymnasiet. Men där hade arbetsterapin och sjukhusskolan fel!

Jag drabbas ofta av akuta inflammationer som gör att jag inte tar mig upp ur sängen på några veckor. Om inte kroppen kan lösa det själv med hjälp av mina mediciner får man snart behandling. Hjälper den är jag tillbaka i skolbänken efter ca 2 veckor, redan då är det svårt att komma ikapp med högskolans höga tempo. Problemet är att ibland hjälper det inte, och jag tvingas till större operationer.

Det hände mig i år, och medan jag skickades fram och tillbaka inom sjukvården, och hamnade på långa väntelistor inför operation, för mina käkleder gått sönder, missade jag några tentor. Jag klarade alla de andra galant. Men det påstår ni, CSN, är "normalt" för mitt funktionshinder och inget ni kan förbise. Alltså står jag här nu med 0kr i inkomst och försöker ändå kämpa på med plugg, hyra, räkningar och studentlitteratur (flera tusen kronor per kurs) för att få plugga klart. 

Min fråga till er är då: var är medmänskligheten?

Varför får jag inte fortsatt ekonomiskt stöd från er med motiveringen "är man sjuk när man påbörjar en utbildning får man bara undantag om det som inträffat är utöver normalt för sin sjukdom". Denna motivering är super för de som har ett funktionshinder som inte går i skov, alltså ett permanent. Men i min sjukdom finns inte ens ett "normalt"

Förstår inte ni att jag vill plugga för att kunna göra rätt för mig? Jag vet redan att jag kommer kunna jobba på 50% och inte mer. Därför ville jag plugga så jag kunde slippa leva på staten de övriga 50. För att jag vet hur Sveriges ekonomi mår med sin statsskuld och jag tycker det är bra om jag utbildar mig och får ett välbetalt jobb (som jag dessutom klarar av) så staten ska slippa betala mitt leverne. 

Dessutom är min dröm att få bli ekonom, och jobba med marknadsföring. Ju mer jag läser om det, desto mer övertygad är jag om att det är det här jag vill göra. Men ni krossar min dröm, för att jag kuggat/inte kunnat skrivit några tentor när mina käkleder bokstavligt talat brakade samman. 

Menar ni att jag borde klarat dem ändå? Trots att jag bara kunde öppna munnen som mest 11mm från december till april, eller trots att jag vaknade och grät varje gång jag råkat vända mig i sömnen? Trots att jag inte ätit en riktig måltid på flera månader. Det är bisarrt! Och CSN, ni är inga hjältar - ni är hjärtekrossare.

Effektiv idag

Alltså ungefär en gång i månaden gör jag allt det jag har skjutit upp flera veckor. Idag var en sån dag. Jag ställde larm 9.00, klev upp och läste i studentlitteraturen till marknadsföringstentan, sen vid 12 började jag städa. Jag dammsög, rensade garderoben från sommarkläder, torkade golv, tvättade toaletten, körde diskmaskinen plus handdiskade alla kastruller, dammade och vek iordning allt på hatthyllorna. Sen tog jag ett pluggpass till och skrev både i marknadsplanen och på rättegångsrapporten några timmar. Sen vid 17 cyklade jag och handlade lite.

Såhär fint blev det hemma!