Onsdag

Hello there!
Nu var det ett tag sen igen. Mitt liv är alldeles för turbulent nu för att vara organiserad någonstans. Håller ihop skolan, men det är med ett krampaktigt grepp. Det finns nog inget svårare än att fortsätta med sitt vanliga liv när man är deprimerad och stora saker förändras. Något som däremot blivit bättre när jag varit ensam i lägenheten är mina rutiner. Eller jag lägger mig 22 varje kväll och kliver upp 06-07. Maten går det lite sämre med.

I söndags hade jag kanske den roligaste kvällen sen april/maj när Amanda & Emil var här. Det var lite samkväm med dam- & flickfotbollen i min klubb. Vi spelade fotbollsbrännboll på träffen, sen käkade vi sjukt bra mat på Gavlerinken innan vi begav oss över till gavlevallen för att se GIF-Norrköping. Spännande match med riktiga klassmål. I måndags var jag i skolan från 8-16 typ, och igår var jag där från 11-16, sen skickade jag in massa kompletteringar till CSN som behövdes. 

Idag har jag skola igen, föreläsning i avtalsrätt 9-12, sen ska jag & min juridikgrupp på rättegång. När jag slutar ska jag träffa en tjej som har ganska lik sjukdomshistoria som jag har. Vi pratade om det för snart ett år sen, men nu blir det av.. :-) 

Våga leva

Jag har ibland svårt att våga leva. Att vara sjuk kan många gånger göra att man "sparar sina krafter". Dock har jag svårt att förstå att hur mycket jag än sparar kommer mina skov och dåliga dagar komma. Det går inte spara på de bra dagar jag har, och det måste jag börja utnyttja. Jag får helt enkelt försöka motivera mig till att spela lite fotboll, ta en promenad, träffa en vän och kanske göra någon skoluppgift efter skolan de få dagar jag orkar. 

Istället är jag ofta rädd, för att om jag gör sånt jag tycker om ska jag bli straffad. Och så blir det ju! Varje gång jag spelat fotboll har jag så fruktansvärt ont i kroppen dagen efter, jag tror det är svårt för er att förstå. Ni blir ju också trötta och får värk om ni tränar. Men jag får det på ett annat sätt. Det går inte riktigt förklara. Men det är ungefär såhär... Er trötthet och smärta vid ansträngning räknas i sjukdomsvärlden som "normal", medan mina symptom är till följd av sjukdom, kroniska och obotliga. Jag är sjukligt trött. Bokstavligt talat.

Nu i början på september har allt flutit på lite bättre än första halvåret 2015 och  sommaren, som kantats av olyckor, operationer och oräkneliga dagar på sjukhus. Nu har jag försökt catcha upp med vänner, jag har varit i skolan mycket och tillomed varit delaktig i grupparbeten och fått nya vänner. Förra helgen blev jag dock förkyld. Och när jag får ett nedsatt immunförsvar blir det krig i min kropp. En simpel förkylning leder till att helvetet brakar lös. Igår var jag hos bettfysiologen och min operation för snart 6 månader sen, som skulle rädda mina sammanväxta, söndervärkta käkar, den har redan trasats upp. Jag kan inte äta och jag har nu fått en akuttid redan om 4 dagar för att åtgärda detta i väntan på en natkostid för ny operation. Detta bakslag var väntat, men ändå oväntat. Det var "på tiden" då jag varit rätt så bra några veckor, men oväntat då det gick så snabbt utför. 

Förutom käkarna härjar inflammationer i större delen av min överkropp på högra sidan. Jag hade inflammation på båda sidorna i bäckenet i augusti. Och efter förkylningen är det inte bara där. Nu krigas det för fullt i axeln, armbågen, handleden och flera fingrar. Dessutom har jag ont i mitt trasiga högerknä och min högra höft. Detta är utan tvekan min  mest utsatta sida då hela sjukdomen bröt ut genom massiva inflammationer på hela höger sida kroppen, och så har det fortsatt. Höger knä är trasigt sen 1,5 år tillbaka, höger höfts muskelfäste är påväg att gå av, lika som muskelfästet i höger axel och höger fot har jag opererat utan framgång. 

Snart en månad

Jaa, snart en månad sen jag senast skrev någonting här. Det har liksom varit för mycket att ta tag i utanför bloggen. Det är försäkringspapper, intyg, journalutdrag, läkartider osv. Dessutom för både mig och Davis samtidigt.

Men för ungefär tre veckor sen åkte vi alla tre till Davis familj i los då hans mormor & morbror hälsade på från Lettland. 


Milton & Davis systerson leker så bra tillsammans. Ebbot tror att han är hund när han är med Milton och tar kopplet i munnen & slickar på Miltons kylklampar han brukar ligga och slicka på när det är varmt. 

Jag och Milton har även varit hem till mina föräldrar två helger i rad och lekt av oss i den lilla byn där han kan springa lös. 
Milton med min mamma



Milton & min kusin från sthlm.
milton med morfars hund (det är nog hans bästishund).

Förövrigt är Milton numer 5kg tung, nästan så hög han ska bli, men inte fullväxt på bredden. Han får ofta beröm för sin otroligt fina nos (inte för platt och ingen valk som hänger över) och hans långa ståtliga ben. Det får man tacka hans föräldrar för, bara fina gener.