Status

Hopplöshet
Förtvivlan
Oro
Smärta
Orkeslöshet
 
Förstår verkligen inte ibland hur jag orkar stå på benen, resa mig ur sängen varje morgon och traggla mig igenom varje dag, fast jag vet hur jobbig varje dag kommer vara. Jag förstår inte hur min glöd inte slocknar. Hur jag orkar leva. Hur jag fortfarande frenetiskt jobbar mot framtidsmålen. Hur jag fortfarande vågar bli kär. Tro på livet. Ge mig själv en faktisk chans med allt. Att jag vågar satsa på mig själv när jag har oddsen och hela Sveriges läkarkår mot mig. De kanske inte tror att jag kan – men jag vet! Därför kommer jag aldrig ge upp. Vägen må va krokig och kantas av gupp. Men skam den som ger sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback